söndag 30 december 2018

Grottan vid Hamptjärn

Idag var det dags att återbesöka O-Ringenterrängen i Örnsköldsvik då vi skulle leta efter isgrottan vid Hamptjärn. Vi hade förstått att grottan skulle finnas på kartan från etapp 1 men trots ingående studier så hittade jag inte igen någon grottsymbol (203) på kartan. Som tur var hittade jag två vägbeskrivningar på nätet (1 och 2). Grottans position på kartan framgår här (JWe i rött):


Mycket riktigt är grottan inte ritad på kartan; i stället är det ritat som en S-formad opasserbar brant:


Det blir visserligen tydligt att man inte kan passera branten men den som ser grottan kan inte använda den för att läsa in sig. Rätt eller fel? Så här såg grottan ut idag:




tisdag 27 november 2018

Tät skog på sprintkartor

För ett par veckor sedan var vi i Borås och sprang O-Event med tre sprinttävlingar på lika många dagar tillsammans med Dalarnas orienteringsförbund. På två av etapperna hade jag svårt att läsa grönbilden och efter att tävlingarna var slut gick jag tillbaka och tog en till titt på skogen och kom fram till att jag hade haft rätt i min känsla att skogen inte var ritad med rätt färg.

Svårigheten när det gäller att rita tät skog på sprintkartor är den stora skalan; 1:4000/1:5000 jämfört med 1:15000 för skogskartor. (En skogsyta blir ungefär tio gånger större på en sprintkarta jämfört med en skogskarta.) Det är alltså möjligt att rita med en helt annan upplösning och för att kartan ska redovisa framkomlighet korrekt så måste man göra det. Oavsett hur man gör om man generaliserar för mycket så blir det fel; det är lika allvarligt om en skog ritad med nedsatt löphastighet inte är det som om man missat att rita den grön.

På fredagens Sprint by night tog jag ett vägval nedför en slänt genom ljusgrön skog (60-80 % av normal löphastighet) och hamnade i en riktigt plockepinn av vindfällda träd. För att ta sig igenom brötet var man tvungen att klättra och kämpa (Fight i ISOM 2017.) Med tanke på hur svårt det var att ta sig igenom den ljusgröna skogen valde jag att helt undvika den mellangröna skogen (40-60 %) på väg till nästa kontroll med ett långt vänstervägval. En konkurrent i H40 som inte är så noga med kartsymbolerna berättade efter tävlingen att det inte varit några problem att springa genom den mellangröna slyskogen.


Så här såg den ljusgröna skogen ut i dagsljus:

Det som verkligen fick mig att börja fundera över redovisningen av vindfällda träd var dock lördagens Downhill sprint. När jag sprang den letade jag efter något som jag trodde var änden på en rishög. Kontrollpunkten (7) var "Tät skog - Sydöstra slutet [linjeobjekt]". Jag sprang förbi kontrollen utan att kolla kodsiffran och när jag kom tillbaka efter en krok så insåg jag att kontrollpunkten var vid slutet på ett vindfällt träd:


I kontrollringen finns två smala remsor av tät skog och det är alltså de här två träden:

När kartan ritades var de antagligen löphindrande men nu tog det enligt min bedömning 0-2 sekunder extra att passera träden tvärs och då kan jag inte se att det ska vara med på kartan. Det fanns dock mängder av vindfällen i tävlingsterrängen som inte var redovisade alls på kartan, både i ljusgrön och vit skog. Problemen med att försöka göra så här detaljerad kartritningen är flera. Det är (nästan?) omöjligt att rita in alla hinder konsekvent och det krävs ett stort arbete vid revidering av kartan. Nu var det så att de här träden även fanns med på kartan från 2017:
De här har alltså legat här i mer än ett år och är därför inte särskilt löphindrande längre. Ett par vindfällen som faktiskt var det fanns omedelbart nordväst om de två som var inritade:

Den löpare som inser att den täta skogen på kartan egentligen är svårpasserade vindfällen och väljer att springa bredvid de inritade vindfällena springer alltså rätt in i ett par färska vindfällda träd.

I början av augusti arrangerade min klubb distriktsmatchen för ungdomar från Dalarna och granndistrikten och jag var både kartritare och banläggare för sprintdistansen. Att dubblera som banläggare är enormt arbetssparande när det gäller kartritningen genom att man genom banläggningen styr vilka delar av kartan som måste detaljrekas. Även på vår tävlingskarta hade vi ett parti med tät skog men genom att banläggaren (jag) inte hade några sträckor med vägval genom skogen så slapp alltså kartritaren (jag) att lägga ner tiotals timmar på att rita en rättvisande karta i den täta skogen.
På den här sträckan gick det att springa endera höger eller vänster på cykelbana. (Vi hade en funktionär som kollade att ingen tog vägvalet över åkeriet.) Man kan givetvis även uppnå den här effekten om banläggaren har en bra dialog med kartritaren men det kräver att banläggaren ser värdet i att spara in kartritningstid.

Ett avslutande tips är att helt undvika löphindrande skog som sprintterräng eller, om det inte är möjligt, att lägga banorna så att den täta skogen undviks. Downhillsprinten i Borås är känd för den här skogsterrängen och då föredrar åtminstone jag en karta som är mer generaliserad och där man inte redovisar enskilda vindfällda träd.