Idag har vi haft en heldag med Dalaoffensiven, arrangerad av Dalarnas Orienteringsförbund. Moderator för dagen var Tomas Stenström som bland annat informerade om projektet Orientera - flera och mera. Vi diskuterade många frågor som rörde olika aspekter av orienteringsrörelsens framtid, särskilt i Dalarna. Jag har reflekterat en hel del över detta under det senaste halvåret men en sådan här heldag ger en möjlighet att få ta del av andras perspektiv och även att tänka till lite extra själv.
Min utgångspunkt är att orienteringsrörelsen är i kris, och att den antagligen varit det i minst 20 år. Kriser består i att det under lång tid varit en dålig återväxt av seniorer (DH21), både som utövare och som föreningsaktiva. Jag har letat fram några uppgifter. I år (2015) var genomsnittsåldern för de tävlingsfunktionärer som står med i Eventor (tävlingsledare, tävlingskontrollant, banläggare, bankontrollant) för tävlingar i Dalarna 53 år. För fem år sedan (2010) var den genomsnittliga åldern 48 år. Själv har jag bara varit med i drygt fem år, men jag har erfarenheter från andra folkrörelser som också minskat i antal och jag ska börja med ett par sådana exempel.
Under i stort sett hela min uppväxt i Boden (~1985-1993) och senare i Umeå (1995-2000) var jag aktiv i Fältbiologerna som är en natur- och miljöorganisation för ungdomar. På den tiden fanns klubbar i alla större kommuner och i Norrland fanns tre distrikt; Nordsvenska, Mittsvenska och Gävle-Dala. Idag finns i hela Norrland en enda klubb (Umeå). I grunden påverkades Fältbiologerna av större förändringar i samhället som att ungdomar i större utsträckning flyttade från hemorten efter gymnasiestudierna och att man inte engagerar sig i föreningar i samma utsträckning. Föreningen gjorde även, i mina ögon, misstag som att man tappade fokus på klubbarna och i stället ordnade aktiviteter på distriktsnivå för de redan aktiva. Man använde även anställda, som finansierades med offentliga medel, för att driva verksamheten och min lärdom av det är att man ska undvika att blanda ideellt och avlönat arbete. Jag har erfarenheter även från andra sammanhang och jag tror att det är svårt att motivera det ideella arbetet när vissa i stället får betalt.
Det andra exemplet på kraftig nedgång är folkrörelsen Hemvärnet. Jag gick med 1995 efter GU och då fanns omkring 100 000 hemvärnsmän. Strax därefter påbörjades nedgången som hängde samman med en neddragning av det militära försvaret. Nedgången fick snart en egen logik då Försvarsmakten fastställde att ett hemvärnskompani (hemvärnsområde) måste bestå av minst 100 man. När man blev för få skulle kompaniet slås ihop med ett grannkompani. Det som hände då var att människor tvingades ihop med sådana man inte kände, befälen fick dela på de nya befattningarna och det ledde till otrivsel och/eller konflikter vilket gjorde att så många slutade att det raskt var dags för en ny sammanslagning. (Det förutsägbara i detta gjorde att jag då misstänkte att det syftade till att Hemvärnet skulle dö sotdöden. Nu är jag inte längre säker - det kan ha varit fråga om vanlig inkompetens.) Hemvärnet i den gamla formen finns inte längre kvar. Av sju tidigare bataljoner i Dalarna finns idag en kvar men med betydligt högre förmåga och nu är det inte längre ideellt arbete utan den som fullgör sitt kontrakt får en hyfsat ekonomisk ersättning.
Tillbaka till orienteringsrörelsen så tror jag att den påverkats av i stort sett samma faktorer som Fältbiologerna men medan man kanske var aktiv i sex år i sin fältbiologklubb så kan man vara aktiv inom orienteringen i över 60 år vilket gör att krisen (ännu) inte märks i form av nedlagda klubbar utan genom att åldern på de aktiva ökar och att färre får göra mer. Även om antalet tävlingar kanske minskar så finns det fortfarande ett stort antal klubbar som klarar av att arrangera nationella tävlingar men jag är övertygad om att det inte kommer att förbli så om återväxten fortsätter att se ut som idag.
En fråga vi diskuterade under dagen var hur vårt OF kan stödja mindre föreningar och en annan av deltagarna frågade då ungefär om det alltid är bra att mindre föreningar finns kvar. Detta fick mig att fundera på vilka fördelar det finns med många mindre föreningar. Några argument från dagen är att närheten till en klubb gör det lättare för nya att engagera sig och att alla orienteringsklubbar har viktiga tillgångar i form av kartor. Själv är jag helt övertygad om att det är en stor fördel för sporten om det är nära till en fullt fungerande förening. När det gäller de icke fullt fungerande föreningarna är jag inte lika säker.
Vad kan man då ställa för krav för en orienteringsklubb för att den ska vara en fullt fungerande förening? Här kommer några förslag på kriterier:
- hålla årsmöte;
- ha en aktiv styrelse;
- ha ungdomsverksamhet;
- arrangera tävlingar;
- delta på DM-tävlingar;
- delta på stafetter i D21 och H21 (10-mila och/eller SM).
Jag tycker inte att det är så högt ställda krav men jag kan tänka mig att en del inte tycker att det är nödvändigt att ha en senior-/elitverksamhet så att man har lag i både D21 och H21 på nationella stafetter. Själv tror jag alltså att den verksamheten är viktig både för att föreningen ska kunna nå goda resultat men också för återväxten. Dels direkt genom att det nästan krävs en bakgrund som elitorienterare för att kunna bli en bra ungdomsledare eller banläggare på de tävlingar klubben arrangerar och dels indirekt genom att det då blir lätt för ungdomar och juniorer att se en framtid för sig i klubben.
I Dalarna finns det i dag 43 orienteringsklubbar och ska man vara hård så är det idag fyra av dessa som jag bedömer som fullt fungerande:
IFK Mora OK
Leksand OK
OK Kåre
Stora Tuna OK
Klubbar som Domnarvets GOIF och Malungs OK Skogsmårdarna har elitverksamhet av högsta klass men då endast för damer respektive herrar. Det är alltså en mycket liten andel av klubbarna som har en långsiktigt hållbar verksamhet. Min klubb, Ludvika OK, ingår i tävlingsalliansen VBOL och ser man till båda nivåerna uppfyller vi alla kriterier förutom att ha elitverksamhet i DH21. Visst är det ett antal löpare som flyttar hit (hem) efter att ha sprungit på elitnivå i andra klubbar och det finns föräldrar som liksom jag börjar i klubben samtidigt som barnen men avsaknaden av elitverksamhet är ändå något som märks. Liksom många andra klubbar har vi även problemet att juniorer blir värvade till andra klubbar och idag läste jag på orienterare.nu att en av våra juniorer går över till OK Kåre. Jag förstår givetvis både junioren som vill byta till en större klubb, och den större klubben som värvar, men samtidigt är detta något som bidrar till att färre klubbar i längden kommer att ha verksamhet och arrangera tävlingar. Finns det något alternativ? Hur skulle intresset för att värva löpare som inte bor på orten förändras om man exempelvis sprang för sitt distrikt på SM, i stället för i ett klubblag?
Fyller då de icke fullt fungerande föreningarna någon viktig funktion för orienteringsrörelsen? Givetvis är alla föreningar som har ungdomsverksamhet och/eller arrangerar tävlingar en tillgång. Jag menar dock att det inte är så lätt att bli med i en förening som inte fungerar bra fullt ut. En förutsättning är givetvis att föreningen har utåtriktade aktiviteter, som nybörjarkurser, vilket inte alls alla klubbar har. En av dagens lärdomar var att vi måste visa att det är roligt att vara ledare/funktionär inom orienteringen, att det ger ett mervärde för ledaren/funktionärer själv. Så ska det vara, och så är det i föreningar som fungerar väl. I en förening som inte är fullt fungerande är det däremot så att det även finns en mängd uppgifter som måste göras och där det krävs exempelvis pliktkänsla för att någon ska ta på sig att göra det. Ju mindre väl föreningen fungerar desto mindre ger engagemanget i utbyte och desto svårare blir det att rekrytera nya ledare och funktionärer till klubben.
Grunden är att vi måste bli fler som orienterar, och mer, och här tycker jag att SOFT är rätt ute med det aktuella projektet och vi fick många bra tips med oss hem efter dagen. Jag tror dock att man måste förstå att grunden för orienteringsrörelsen, och för dess framtid, är att det finns levande klubbar som har en helhet av orienteringsverksamhet, som är fullt fungerande, där engagemang föder nytt engagemang och där vi har roligt tillsammans. Mina erfarenheter från Hemvärnets nedgång gör att jag inte alls är för att klubbar ska tvingas ihop men jag tror samtidigt att det är bättre för sportens framtid med färre föreningar som fungerar väl än många som inte gör det.
