Nu är det en dryg månad sedan jag skrev ned mina första tankar om
orienteringsrörelsens framtid och sedan dess har jag gjort ett antal försök att beskriva läget i landets orienteringsklubbar. Jag har utvecklat en poängräkningsmodell med syftet att uppskatta hur pass komplett verksamhet klubbarna har. Resultatet har jag presenterat i .kml-filer och den sista versionen är från
27 december,
se filen i webläsare (Google Maps). Under arbetet har jag fått nya intryck och i det här inlägget ska jag beskriva hur jag ser på dagens orienteringsklubbar och på vad som behöver göras. Jag har också tagit till mig tankar och argument från
tråden om klubbyten inför 2016 på orienterare.nu .
Jag vill börja med att betona att jag är djupt imponerad över allt det ideella arbete och engagemang som ledare och funktionärer landet runt lägger ner. Jag har även den största respekt för de elitlöpare som satsar hårt för att bli bäst, dels för att elitorienteringen ställer stora krav på både orienteringsteknik och på den fysiska prestationsförmågan och dels för att de ekonomiska förutsättningarna inte är särskilt förmånliga jämfört med många andra sporter.
Utgångspunkten för mitt resonemang är att grunden i orienteringsrörelsen är väl fungerande breddklubbar. Orienteringen behöver många sådana klubbar för att människor över hela landet ska kunna utöva sporten men de fyller även viktiga funktioner för att det ska finnas elitverksamhet. Orienteringsklubbar arrangerar tävlingar och idag finns det många hundra klubbar som klarar av att arrangera de högklassiga tävlingar som är själva kärnan i orienteringen. Medlemmar i breddklubbarna deltar även i tävlingar och finansierar på så sätt respektive tävling men även verksamhet i distrikt och SOFT genom tävlingsavgifterna. Även i värdetävlingar (inklusive publiktävlingar) och de stora nationella stafetterna som 10mila och 25manna är det deltagare från breddklubbar (samt orienterare från elitklubbar som inte själva springer elitklass) som står för huvuddelen av startavgifterna. Jag tror även att det stora antalet lag från breddklubbarna är viktiga för att 10mila och 25manna ska ha kvar den status de har. För rekryteringen av elitorienterare har breddklubbarna även funktionen att de rekryterar barn och ungdomar och utbildar och utvecklar dessa upp till junioråren. I dagens landslag finns ett antal löpare från elitklubbarna men även sådana som kommer från mindre moderklubbar som Surahammars SOK, Säterbygdens OK, OK Vivill, Tolered-Utby OL, Kristinehamns OK, Nässjö OK, Mullsjö SOK och OK Räven. (Några löpare i landslaget kommer från ännu mindre klubbar som idag inte verkar ha någon mer omfattande verksamhet som Enebybergs IF, Mälarö SOK och Hällestads OK.) Orienteringssporten skulle överleva utan breddklubbarna men det skulle då vara som något annat än idag.
I min klassificering har jag tagit hänsyn till en
rad olika faktorer men jag tror att man grovt kan dela in de aktiva klubbarna i fyra olika typer. Grunden är den kompletta breddklubben (typ 1) och de viktigaste kännetecknen tycker jag är att en sådan klubb arrangerar nationella tävlingar, den kan delta på 10mila och 25manna med egna lag och den har en ungdomsverksamhet så att en ungdom kan gå upp för hela
utvecklingstrappan till violett/svart nivå i klubbens regi. I stort sett alla elitklubbar är en komplett orienteringsklubb som även har tränings-/tävlingsverksamhet på elitnivå (typ 1E). Även mindre klubbar fyller mycket viktiga funktioner. De klubbarna har inte en komplett verksamhet och saknar kanske träningsverksamhet för ungdomar upp till juniorer eller så får de kanske inte ihop egna lag till de nationella stafetterna men de har någon utåtriktad verksamhet. De större av dessa arrangerar bland annat nationella tävlingar (typ 2) medan de mindre inte gör det men har annan verksamhet som exempelvis nybörjarkurser, närtävlingar, motionsorienteringar eller Naturpasset (typ 3). På mindre orter utgör mindre klubbar den enda möjligheten att prova på orientering och på större orter bidrar de till att det finns ett nära och varierat utbud av orienteringsaktiviteter. Som jag tidigare varit inne på fyller de nationella tävlingarna (och distriktstävlingarna) många funktioner och sporten gynnas definitivt av att det arrangeras många sådana tävlingar. Även närtävlingar, exempelvis sådana som ingår i ungdomsserier, är viktiga på många sätt. Jag har en känsla av att de mindre typerna (2 &3) inte är lika stabila utan att de flesta sådana klubbar tidigare varit kompletta breddklubbar men att de med åren fått färre aktiva medlemmar och mindre verksamhet i klubben.
 |
| Tabellen visar hur många klubbar som arrangerat olika typer av tävlingar
respektive som deltagit i någon av de stora nationella stafetterna med
eget lag eller kombinationslag under 2014 eller 2015. |
Den enkla tabellen ovan antyder att antalet klubbar av typerna 1/1E är omkring 170, att klubbarna av typ 2 också är omkring 170 stycken och att omkring 100 tillhör typ 3. Resterande 136 är inte aktiva.
I
min klassificering har jag tämligen godtyckligt satt gränsen för den kompletta orienteringsklubben vid minst 17 poäng men även klubbarna mellan 12 och 17 poäng har en ganska omfattande verksamhet. Vad är det då som sätter gränsen för hur pass omfattande verksamhet en klubb kan ha? I figuren nedan har jag gjort några plottar där jag visar hur klubbarnas poäng (plus ett litet jitter) varierar med uppgift om antalet klubbmedlemmar (från Sverigelistan i Eventor), hur många av dessa som sprungit tävlingsklass det senaste året och medelålder för respektive grupp.
 |
Samband mellan den skattade poängen och uppgifter om antalet medlemmar
(från Sverigelistan i Eventor, 15 år och äldre) i Sveriges orienteringsklubbar. |
Antalet medlemmar i en fungerande klubb behöver inte vara så väldigt stort men det jag tycker att man kan se är att medelåldern för de kompletta klubbarna är mellan 35 och 45 år medan den kan vara uppemot 50 år för klubbarna med poäng i intervaller 12-17. Jag tycker att en rimlig förklaring är att det är bristande återväxt som gör att klubbar inte kan fortsätta att ha en komplett verksamhet. Det är alltså ett varningstecken när medelåldern (mätt från Sverigelistan) går över 45, respektive 50 år.
Vi kan även se hur medelåldern ser ut i de olika typerna av klubbar:
 |
| Histogram som visar hur medelåldern varierar i de olika typerna av klubbar. |
Medelåldern för klubbar av typ 1/1E är i huvudsak mellan 35-45 år. I klubbar av typ 2 är medelåldern för de flesta klubbarna mellan 35-55 år och i typ 3 mellan 35-65 år. I de inaktiva klubbarna är medelåldern i huvudsak mellan 40-75 år.
Som jag skrev i mitt första inlägg har antalet aktiva orienteringsklubbar varit på nedgång en längre tid och i kartan
Orienteringsklubbar arrangerar 2015 (Google Maps) finns ett lager med klubbar som arrangerade tävlingar 2000/2001 men som inte längre existerar som orienteringsklubbar. Några har slagits ihop med en grannklubb medan andra bara lagts ner. En av dessa är Norrhults SOK och i
Smålandsposten kunde man läsa om att Norrhults SOK lagts ner och ordförande citeras:
"– Avvecklingen har legat som en skugga över oss det senaste året och det är med stort vemod som det här genomförs. Samtidigt går det inte att driva en ideell förening på vemod, säger Staffan Hjortskull."
Det är alltså min bestämda uppfattning att vi behöver många kompletta breddklubbar. Dessa måste vara långsiktigt hållbara och ha förutsättningar för att ha en återväxt för framtiden. Jag delar, kanske något förenklat, upp detta i att klubbarna måste kunna rekrytera och behålla ungdomar samt rekrytera och behålla ledare. För att kunna rekrytera barn och ungdomar krävs att man har en utåtriktad verksamhet som exempelvis nybörjarkurser eller att man bjuder in och kan ta hand om nya barn och ungdomar på den ordinarie träningsverksamheten. För att sedan behålla dessa krävs att klubben har regelbundna träningar, på alla nivåer i utvecklingstrappan, men även att det finns jämnåriga. För många är kompisarna en viktig del i idrottandet och det är även större chans att ledarna ska orka förbereda övningar på en nivå om det finns en grupp jämfört med om det bara finns en ensam ungdom. Ungdomsverksamheten kräver ledare och jag tror att det är här den största utmaningen ligger för många klubbar. För att kunna rekrytera nya ledare tror jag att det är avgörande att det finns en positiv känsla i klubben. Det är betydligt lättare att engagera sig om man känner att man kan bidra med sin del tillsammans med andra i en fungerande klubb än om man ska ta över och vända utvecklingen i en klubb som länge varit på tillbakagång. När det gäller att kunna behålla ledare tror jag att det gäller att arbetsbelastningen är på en rimlig nivå och att man känner att man är engagerad för att det är roligt och inte för att man måste. Jag tror att det bara är de kompletta orienteringsklubbarna (typ 1) som har tillräckligt många aktiva och därmed förutsättningar att rekrytera och behålla både ungdomar och ledare över tiden.
Det som fick mig att börja fundera på hur det står till i orienteringsklubbarna var SOFT projekt
Orientera - flera och mera. Även om jag inte har varit med så länge så har jag fått uppfattningen att orienteringsrörelsen tidigare inte varit så bra på att rekrytera helt nya orienterare. Många unga orienterare har föräldrar som själva orienterar och om man inte arbetar aktivt med rekrytering så tror jag att återväxten till stor del sker inom "orienterarfamiljer". Det här tror jag leder till problem särskilt för klubbar på mindre orter där de flesta ungdomar flyttar från orten efter gymnasiet. Barnen som vuxit upp i en klubb sprids ut över landet och känner inte samma lojalitet mot klubben på orten dit man flyttat som man skulle ha gjort med sin gamla moderklubb. När det väl sker en nyrekrytering av ledare i mindre klubbar (typ 2
& 3) så tror jag att de ofta kommer från orienterarfamiljer. (Sedan är det inom orienteringen liksom i andra idrotter så att föräldrar hjälper till med ungdomsverksamheten. Min egen erfarenhet är dock att det tar tid för en förälder som inte har någon orienteringsbakgrund att lära sig tillräckligt för att kunna ta ansvar för träningar.)
Hur är det då, är framtiden ljus för orienteringsklubbarna? Ja, jag tror att de kompletta orienteringsklubbarna som redan har träningsverksamhet på alla nivåer har goda förutsättningar att rekrytera nya orienterare, både barn, ungdomar och vuxna, om de bara försöker. Orientering är en fantastisk sport, om än lite otillgänglig. Genom att även försöka rekrytera vuxna har klubbarna också möjlighet att få fler ledare även om det inte blir så många elitlöpare av de som börjar som vuxna. Den springande punkten är att klubbarna lyckas med återväxten. Här kommer vi tillbaka till frågan om värvning av juniorer men även vilken klubb man väljer att tillhöra efter en avslutad elitsatsning. Jag citerar signaturen "Anders" (
2015-12-20 16:56):
Jag tror vi får leva med och det är t.o.m. bra för svensk orientering
att ett 20 tal klubbar främst i större städer satsar hårt och att
elitlöpare samlas där under ett 10 tal intensiva seniorår. Utöver en
orienteringsmässigt högkvalitativ träning får man där en social
gemenskap som gör att många fortsätter att orientera och utan detta
skulle vi nog fått en ännu tunnare seniorbredd i Sverige.
MEN
"katastrofen" för svensk orientering på ytterligare 10-20 års sikt är
när elitlöparna sedan stannar kvar i "elitklubbarna" då de i 40
årsåldern bildat familj och ofta flyttat till andra delar av städerna. Naturligtvis
kan det vara skönt att vara kvar i elitklubben, känna gemenskapen i ett
andra eller tredjelag på 10 mila och 25 manna, hjälpa till med en
ungdomsträning någon gång i månaden. Men vilka ska då hjälpa till och
driva alla Sveriges "ungdoms" och breddklubbar framåt. Vi som nu är i
40 årsåldern i breddklubbarna men fortfarande med en gedigen
orienteringsbakrund även som seniorer innan alla samlades i
storklubbarna lägger ju snarare en till två träningar i veckan och har
fostrat större delen av svensk nuvarande elit.
Ingen kan väl på
fullt allvar tro att enbart ett 20 tal aktiva storklubbar i Sverige
kommer leda svensk orientering framåt om 10 år.
Så träna - tävla -
umgås i elitklubbarna under senioråren dvs D & H 21 men se för
sjutton till att hjälpa svensk orientering framåt därefter. Och se för
sjutton till att inte "värva" ja knappt ta emot bättre/äldre ungdomar
och juniorer innan de är seniorer.
Heder år alla er 40 åringar
som tagit steget och hjälper oss breddklubbar genom att springa långa
nattsträckor på 10 mila så att våra ungdomar får chansen att utvecklas.
Jag tror att man inom orienteringsrörelsen behöver komma överens om en hederskodex för värvningar och klubbtillhörighet där en grundprincip är att man bör vara medlem i en klubb på orten där man bor. Ett specialfall är flytt till studieort. Här finns det argument både för att stanna i sin moderklubb eller för att byta till klubben på orten, och vissa orter har även speciella studentorienteringsklubbar. En del slutar i den åldern så alla lösningar som gör att studenten fortsätter orientera tycker jag är bra.
Det viktigaste man kan göra för att stödja mindre klubbar som arrangerar nationella tävlingar är att delta på deras tävlingar. För en mindre klubb är det en större ansträngning att arrangera en stor tävling och om det då inte kommer så många deltagare är det svårare att motivera klubben att arrangera tävling även nästa år.
Mindre klubbar kan, och gör det också i varierande utsträckning, samarbeta med varandra eller med större klubbar. Man kan samarbeta kring gemensam ungdomsverksamhet som träningar och läger eller vid arrangemang. En del klubbar samarrangerar regelmässigt större tävlingar eller så hjälps man åt med specifik kompetens i exempelvis tävlingssekretariat. För klubbar som är för små för att ha egna lag är kombinationslag bra alternativ för att kunna delta vid stafetter. (Genom att identiteten i en orienteringsklubb till stor del formas genom tävlande så tror jag dock inte att kombinationslag är ett bra alternativ för klubbar som skulle kunna få ihop egna, men kanske sämre, lag själva.)
Jag har sett att många mindre orienteringsklubbar i själva verket är sektioner inom större föreningar med flera sektioner inom olika idrotter och på små orter är det kanske den enda möjligheten.
För mindre klubbar på samma ort, eller på näraliggande orter, kan en sammanslagning var ett alternativ. Att slå ihop två organisationer är aldrig lätt och jag tror att om man gör det så måste man vara överens om en positiv målbild. Jag tror därför att det är nödvändigt att göra en sammanslagning medan det fortfarande finns ett bra engagemang i klubbarna; att slå ihop två krympande klubbar för att man måste göra det ger inte några bra förutsättningar för att lyckas. Det finns ett antal exempel på sammanslagningar sedan 2000/2001 som gett livskraftiga klubbar som resultat:
- Härnösands OK (16 p), sammanslagning av Bondsjöhöjdens IK och Brännans IF
- Södertälje-Nykvarn OF (18 p), bildad utifrån klubbarna IFK Södertälje, Södertälje IF och Oxvretens SK
- OK Kolmården (17,5 p), sammanslagning av Krokeks OK och Åby SOK
- Jönköpings OK (17,5 p), sammanslagning av Jönköpings OK och OK Berget
- Svaide Roma SOK (12,5 p), sammanslagning av Roma OK och SOK Svaide
Ett äldre exempel är
OK Tisaren (19 p) som bildades genom sammanslagning av Hallsbergs OK och Kumla OK samt givetvis OK Linné (20 p, sammanslagning av OK Fyrismalm och IK Fyris).
Givetvis är det även möjligt att vända utvecklingen i mindre klubbar - alla klubbar har en gång varit små. Sammanfattningen av det här inlägget är ändå att den viktigaste frågan för orienteringsrörelsen är att vi kan behålla så många kompletta orienteringsklubbar (typ 1) som möjligt.
