torsdag 9 februari 2023

Hur många deltagare måste det vara på en orienteringsstafett?

 Jag började orientera samtidigt som mina barn men jag har ändå sprungit några stafetter. Det har framför andra varit 25-manna men även några DM-stafetter, Tiomila (2018) och Rånässtafetten (2019). Förra årets Tiomila var jag lagledare. Jag har alltså samlat på mig vissa erfarenheter av springa stafett och har kommit till slutsatsen att för att få stafettkänsla så bör man ha någon kontakt med andra löpare som springer samma sträcka. 25-manna har korta sträckor som man dessutom springer parallellt vilket gör att de allra flesta känner att de deltar i en stafett medan jag när jag sprungit sista sträckan på stafett-DM brukar vara helt själv. Hur många deltagare som krävs för att man ska få stafettkänsla beror alltså både på hur långt man springer och hur många deltagare det är.

För att ha något slags data att utgå ifrån har jag tittat på resultatet från Tiomila 2022 och jag har räknat som om det inte var någon omstart. Det ger därför inte en rättvisande bild av hur förra årets löpare som sprang i omstart upplevde stafetten och omstarten gör också att man får ett annat resultat än om det inte fanns någon sådan. Omstart är dock ett sätt att hantera de här problemen så jag har ändå valt att försöka göra en uppskattning av hur det skulle sett ut annars.

Jag är själv osäker på hur långt före/efter andra löpare (på samma sträcka) man måste vara för att få stafettkänsla så i tabellerna nedan har jag tittat på fyra alternativ. Jag har räknat hur många löpare på respektive sträcka som varit ensam om att växla/gå i mål med minst t sekunder upp till löparen före och t sekunder ned till löparen efter. De värden på t jag använt är 30 sekunder (totalt 1 minut), 45 sekunder (totalt 1½ minut), 60 sekunder (totalt 2 minuter) och 120 sekunder (totalt 4 minuter).

Damkaveln 2022
Sträcka     4 min     2 min     1½ min      1 min     Godkända löpare
1________3_______9______10________12______305
2________5_______9______11________18______304
3________8______14______15________42______297
4________7______20______24________37______290
5________6______17______30________61______279 

Tiomilakaveln 2022
Sträcka     4 min     2 min     1½ min      1 min     Godkända löpare
1________2_______4______11________13______302
2________4_______8_______9________17______298
3________9______17______27________41______295
4________8______21______34________56______292
5_______19______39______43________62______286
6_______20______48______60________98______287
7_______16______52______66________91______285
8_______11______42______54________76______279
9_______21______47______56________79______269
10______33______48______59________74______265

Utifrån detta data har jag sedan försökt att hitta en enkel former för att beräkna hur många deltagare som kommer att växla/gå i mål ensamma och följande formel är den bästa jag kommit fram till. Det går att testa detta i Excel:
Cell A1: [Ange antalet deltagare]
Cell B1: [Ange total distans på alla sträckor inklusive den som ska beräknas]
Cell C1: =AVRUNDA.NEDÅT(A1*(EXP(-(((A1/(8*B1/2)))/(3,4/(LN(B1+1))))));0)

Det går att modifiera formeln där värdet 8 anger ungefärlig km-tid (min/km) och där 2 (min) anger tidsintervallet för att vara ensam.

Utifrån denna formel har jag sedan genererat uppskattat antal som växlar/går i mål ensamma för olika antal deltagare.

Hur viktigt är detta för stafettkänslan? Hur långt upp/ned måste man ha till andra löpare på sträckan för att ha stafettkänsla? Hur stor andel av löparna kan man acceptera springer ensamma på en stor stafett? Alla kommentarer är välkomna!


tisdag 2 augusti 2022

Första bommen på E1 O-Ringen 2022

Egentligen hade vi bestämt att inte åka på O-Ringen 2020 (vi var på väg till Croese 2020 istället) och vi var inte anmälda 2021 men nu blev det ändå så att vi åkte till Uppsala 2022.

Min enda tidigare erfarenhet av Upplandsterräng var inte uppmuntrande (Lännamedeln 2019) så jag tog det lugnt inledningsvis och lyckades komma in i orienteringen. Många av mina bommar genom åren har berott på bekräftelsebias - att jag varit fel men velat tro att jag ändå varit rätt. Den här bommen orsakades dock av det omvända - att jag var rätt men trodde att jag var fel då kartan inte stämde. När detta hänt tidigare har det rört sig om stora fel (saknade hyggen och liknande) så jag vill gärna se detta som något positivt i min orienteringsutveckling (även om man givetvis måste kunna hantera även den här typen av situationer).

K11 på H45-1 var en kort sträcka och jag började med att följa ett stråk över en myr från K10.

Inte det bästa vägvalet, men problemet var att jag inte alls fick kartan att stämma.


Jag tog en runda i omgivningen och kom fram att jag ändå måste vara där jag trodde att jag skulle vara och tog sedan kontrollen.


Hur såg det då ut i verkligheten? Med Lantmäteriets nya öpnna Laserdata skog kan man ladda ner höjddatat och generera en egen kurvbild. Här har jag skapat höjdkurvor med 0,5 m ekvidistans:

I den första bilden ovan är den laserdatahöjdkurva som motsvarar hur kartan var ritad markerad.

I bilden nedan har jag ritat hur jag upplevde formationen:

Det var två distinkta punkthöjder på en långsträckt ås och det syns också på kurvbilden med 0,5 m ekvidistans.. Som kartan var ritad såg det istället ut som en separat höjd med midja. 

Upplandsterrängen var full av små höjder och jag gissar att kartritaren inte lagt så mycket möda just den här höjden.


söndag 18 oktober 2020

Planering av verksamheten i en orienteringsklubb

På något sätt har jag i mitt arbete hamnat i en grupp vars planering sker enligt ett ramverk för planering av IT-utveckling - SAFe. När jag började skissa på detta inlägg hade vi nyss genomfört vår fjärde "PI-planering". Jag är inte helt övertygad om att detta lett till så fantastiskt mycket bättre resultat men det har fått mig att fundera över hur man planerar ideell verksamhet i allmänhet och verksamheten i en orienteringsklubb i synnerhet.

Jag har varit engagerad i ideella föreningar långt innan vi började med orientering - jag blev sekreterare i den lokala fältbiologklubben när jag var 13 år. Gemensamt för alla olika föreningar jag varit med i är att det är medlemmarnas motivation, tid och engagemang som sätter gränserna för vad man kan göra. Detta är dock ofta något av en okänd storhet när man planerar. Normalt är det en mindre grupp - ofta styrelsen - som sköter planeringen (eller tar fram ett förslag till ett årsmöte) och om man överskattar medlemmarnas engagemang leder det till att planerade aktiviteter måste ställas in. Detta är något negativt som brukar sprida dålig stämning i organisationen. Om man istället underskattar tillgången på ideellt arbete så händer inte lika mycket som det annars kunde ha gjort.

När jag haft idéer på vad vi kan göra i orienteringsklubben så har jag både prövat att komma med förslag till styrelsen den formella vägen och att bara dra igång något själv. Gemensamt är att det brukar vara den som kommer med ett förslag som måste ta ansvar för genomförandet för att det ska bli något av. Även om en styrelse beslutar att något ska göras så måste det finnas personer som är beredda att arbeta och planera för att det ska förverkligas. Är det en större aktivitet måste man sedan få med många fler klubbkamrater för att ro det iland. Det brukar alltid lösa sig med funktionärer men jag funderar om man inte kunde få en större delaktighet från medlemmarna redan vid planeringen så att man vet att det finns ett intresse redan när man tar beslut om att genomföra något? Här tror jag att det finns inspiration att hämta från hur planeringen sker med SAFe. Jag ska nu försöka ta upp de delar som skulle kunna vara relevanta för planering av orienteringsverksamhet.

1. Backlog
Inför planeringen ställer man samman en lista med förslag på aktiviteter. Det kan både vara orienteringsaktiviteter som tävlingar, träningar, kurser och läger och förutsättningsskapande som kartritning/-revidering, utsättning av fasta kontroller eller funktionärsutbildningar. Varje förslag ska beskrivas så bra som möjligt så att det är möjligt att bedöma nyttan och ungefär hur mycket jobb det innebär. Alla i klubben kan komma med förslag - styrelse, kommittéer och medlemmar.

2. Prioritering
I SAFe finns en imponerande organisation inklusive en hierarki för prioritering. I ideella föreningar är medlemmarna både uppdragsgivarna och de som står för den ideella verksamheten vilket minskar behovet av sådana strukturer. Samtidigt kanske det är några aktiviteter som måste genomföras, exempelvis på grund av tidigare åtaganden.

3. Planering
Alla berörda träffas och man presenterar de förslag på aktiviteter som kommit in. Sedan går själva planeringen till så att de som vill genomföra en aktivitet plockar på sig den. (Är några aktiviteter nödvändiga måste man välja bland dessa först.) Man dokumenterar även beroenden mellan de olika aktiviteterna. (Exempelvis kan en tävling vara beroende av att en kartrevidering görs.)

4. Uppföljning
Under den tid planeringen omfattar har man sedan korta avstämningar för att se att allt går som planerat. Om det inte gör det hjälps man åt att åtgärda de hinder som dykt upp.

Planeringsmetoden i SAFe är anpassad för utvecklingsteam. Normalt har man väl inte arrangörsteam på samma sätt inom ideella föreningar, men det kanske vore bra? Många kan känna en osäkerhet inför att ta på sig något själv medan det är lättare att göra något tillsammans med andra. Jag tänker att en lämplig indelning i en orienteringsklubb skulle kunna vara grupper som är tillräckligt stora för att kunna planera och genomföra en närtävling. Det behövs 5-10, mer eller mindre aktiva, personer där man behärskar både banläggning och tidtagning. Sådana grupper tror jag skulle göra det lättare att få med nya orienterare i att arrangera tävlingar och träningar.


fredag 17 januari 2020

VBOL som orienteringsklubb, uppdatering januari 2020

I tidigare inlägg från 24 september2019 (och innan det, 16 september 2019) redogjorde jag i övergripande termer för min inställning till att ändra organisationen för VBOL från tävlingsalllians till orienteringsklubb inför de möten som skulle hållas under hösten. Sedan dess har alla moderklubbar haft medlemsmöten och diskuterat för-, och nackdelar med olika organisationsmodeller. Själv var jag med på mötet med min klubb Ludvika OK och det var ett positivt möte där vi som var med såg många fördelar med en sammanslagning.

Nu på söndag kommer styrelserna att träffas och diskutera framtiden för klubbarna. Jag själv kommer inte att vara med då jag inte längre har några uppdrag inom orienteringen. Istället åker jag och springer Domnarvets nyinsatta tävling Snö(g)loppet. Även om jag varit mycket kritiskt till hur arbetet fungerat i tävlingsalliansen VBOL så försökte jag själv att inte vara så negativ på vårt klubbmöte, och jag kan tänka mig att andra gjort likadant. Nu har jag dock tyvärr fått intrycket att detta bidragit till att det finns många medlemmar som inte ser några väsentliga nackdelar med dagens organisation. Av den anledningen väljer jag därför att lite mer konkret skriva ner vilka problem jag sett med VBOL som tävlingsallians. Vill du inte veta vilka problem jag sett - slut läs nu.

Som jag tidigare skrivit styrs verksamheten i klubbarna av en styrelse för tävlingsalliansen [VBOL], fem styrelser för moderklubbarna samt en ungdomskommitté för tävlingsalliansen:

Min upplevelse är fortfarande att nuvarande organisation både innebär dubbelarbete och att många frågor faller mellan stolarna. Den gemensamma ungdomskommittén ansvarar för det mesta av verksamheten men har inte tillgång till någon budget. Moderklubbarna har varsin budget men egentligen ingen orienteringsverksamhet. Tävlingsalliansens styrelse slutligen har varken någon större budget eller något direkt ansvar för tränings- och tävlingsverksamheten. Även till synes enkla frågor som inköp av en uppsättning nya datorer kan ta ett år att bereda. (från Inlägg 24/9)

Under ett antal år var jag den ende som satt i både VBOL styrelse och ungdomskommitté (och i Ludvika OK styrelse) och då försökte jag göra vad jag kunde för att viktiga frågor inte helt föll mellan stolarna. Detta tror jag gör att jag har ett annat perspektiv på de här frågorna än många som inte varit på så många möten. 

Det konkreta problem jag tog upp i tidigare inlägg (citat ovan) var inköp av datorer där uppdelning mellan moderklubbar och tävlingsallians leder till hopplöst ineffektivt beslutsfattande. Genom att vi brukar hjälpa varandra med att arrangera större tävlingar, särskilt inom tävlingsadministrationen, kom det för några år sedan upp önskemål från de som brukar jobba med detta att det skulle underlätta mycket ifall vi köpte in ett antal datorer av samma typ med samma program installerade. Alla var i stort sett överens om att det var en bra idé när frågan kom upp i VBOL styrelse men sedan studsade frågan mellan moderklubbar och allians ett antal gånger så att det säkert tog ett år innan datorerna köptes in, och när det väl skedde var det för att de som behövde datorerna tröttnade på att vänta på formella beslut. Det kanske inte ser ut som en stor fråga, men när man sitter i flera styrelser och diskuterar samma fråga gång på gång (och väntar på att någon annan klubb ska ta ställning) så börjar man tröttna.

Det kanske största problemet jag ser beror på att VBOL under senare år varit framgångsrik som tävlingsallians så tillvida att våra barn och ungdomar identifierar sig med VBOL mer än med moderklubben. När man tränar och tävlar tillsammans oberoende av vilken moderklubb man kommer ifrån blir det den viktigaste gemenskapen medan moderklubben känns mer avlägsen. När det sedan är moderklubbarna som håller i sociala aktiviteter blir resultatet en splittrad identitet. Man kan känna: "Mina klubbkamrater har fest och jag är inte bjuden."


Den som jag tycker är den tydligaste nackdelen med uppdelningen mellan alliansförening och moderklubbar är närvaroregistrering av träningar. Vi har alltså en gemensam träningverksamhet där de olika moderklubbarna turas om att stå för träningen. Närvaron ska dock registreras av moderklubbarna som sedan söker LOK-stöd. Det här innebär att den som är ansvarig för närvaroregistrering för en träning inte kan använda den otroligt smidiga appen Idrottonline utan istället registrerar vi närvaro på papper. I slutat av varje termin 2015-2018 (8 gånger) satt jag och sammanställde närvarolistor för alla moderklubbar och detta tog varje gång ett antal (sena) kvällar. När det saknades närvarouppgifter fick jag ta till olika metoder som att ringa runt och fråga om barn varit med, kolla foton från träningar mm. Sista gången jag gjorde detta var för snart ett år sedan och när en av moderklubbarna då helt struntade i att skicka några närvarouppgifter räckte det för mig.

Att moderklubbarna står för huvuddelen av ekonomin, och ansöker om LOK-stöd, får konsekvensen att det inte varit möjligt att söka Idrottsmedel i den förening där vi egentligen bedriver verksamheten (VBOL). Det innebar att det var Ludvika OK som stod som arrangör för Ungoteket Dalarna även om jag fick värdefull hjälp med genomförandet av föräldrar från andra moderklubbar.

En bestående känsla från mina år i styrelserna för VBOL och Ludvika OK var att mängder av frågor riskerade att falla mellan stolarna. Ett aktuellt exempel gissar jag är frågan om krav på registeruppdrag för idrottsledare som började gälla nu 1 januari. Jag vet att klubbarna fått massor om information om detta under 2019 men jag har inte hört något om det (och jag bedömer att jag kanske berörs även om jag inte längre har något formellt uppdrag) så jag gissar att detta är en fråga som fallit mellan stolarna. Vem ansvarar? VBOL styrelse, VBOL ungdomskommitté eller moderklubbarnas styrelse? (Ifall detta mot min förmodan redan är hanterat får jag erkänna att jag hade fel.)

En fråga som har koppling till detta var när Ludvika kommun (där fyra av fem moderklubbar hör hemma) införde krav på att föreningar som får ekonomiskt stöd skulle gå inom utbildningen High Five som kommunen ordnade med Rädda barnen. Genom att det var de som fick ekonomiskt stöd (moderklubbarna) som berördes var vi klubbar med ungdomsverksamhet i Ludvika kommun med och tog fram en handlingsplan mot mobbning, kränkningar och diskriminering medan klubben i grannkommunen Smedjebacken inte blev inblandad.

Alla moderklubbar som ingår i VBOL är så små att man har svårt att själva genomföra nationella tävlingar. Sedan ett antal år tillbaka hjälps vi därför åt med varandras tävlingar men det blir inte alls samma sak som om vi alla varit med i samma arrangörsklubb. Vi har en modell för fördelning av eventuellt överskott och en sådan kan aldrig bli helt rättvis. I allmänhet brukar jag inte grubbla så mycket över detta men man får ändå känslan att det blir någon av de ingående klubbarna som missgynnas av fördelningsmodellen. Att en av klubbarna står som formell arrangör gör att det blir den klubben som ska bemanna huvudfunktionärsrollerna vilket ofta är det som begränsar vad man klarar av att arrangera. Förra året skulle OK Malmia ha arrangerat en tävling som ställdes in men som vi definitivt klarat av att arrangera inom ramen för VBOL.

För några år sedan diskuterade vi att gemensamt ansöka om att arrangera någon värdetävling och VBOL styrelse tillsatte ett grupp som skulle ta fram förslag. Denna grupp hade dock inga möten. Detta gjorde givetvis att det inte kom fram några förslag på värdetävlingar att arrangera till VBOL styrelse men det innebar också att moderklubbarna fick svårare att planera vilka tävlingar de skulle ansöka om att arrangera. Så blir det inom alla områden där VBOL formellt, eller informellt, tar över ansvaret från moderklubbarna. Om alliansföreningen sedan inte tar det ansvaret så gör inte moderklubbarna det heller.

Det arrangemang som gjorde mig mest besviken var dock det som blev av. Våren 2017 blev vi kontaktade av grannklubben HJS Vansbro OK som skulle arrangera skol-SM i långdistans i samband med deras hösttävlingar. De frågade ifall vi ville arrangera skol-SM i sprintdistans dagen innan. Jag var positiv till detta då jag såg det som en möjlighet att göra något konkret tillsammans inom VBOL med förhoppningen att det skulle leda vidare till ett fördjupat framtida samarbete. Min huvudsakliga bidrag var att göra den del av kartritningen som gick att göra från skrivbordet utifrån kommunens grundkarta, laserdata och google street view. Hade jag inte erbjudit mig att göra detta hade tävlingen inte blivit av. (Sedan tog en kartritare från klubben där tävlingen gick över med fältarbetet.) Med facit i hand borde vi ha varit tydligare men när vi bestämde att det var VBOL som skulle vara arrangör så uppfattade jag det som att ett eventuellt överskott skulle gå till VBOL gemensamma kassa. Själva arrangemanget tycker jag blev lyckat. Ett halvår efter arrangemanget beslutade dock årsmötet att istället fördela ut överskottet utifrån hur många från respektive moderklubb hjälpt till med arrangemanget. Man hade dock dålig koll på vilka som varit med genom att man gjorde uppskattningen mer än ett halvår efter tävlingen. Jag har ingen bättre koll själv på vem som gjort vad men jag vet att den ersättning som Ludvika OK fick för bland annat mitt arbete med att rita en karta åt grannklubben var så låg att jag aldrig skulle gjort det om jag vetat det på förhand. Det som gjorde mig riktigt förbannad mer än ekonomin var dock motiveringen till att fördela ut intäkterna; risken att pengarna främst skulle gå till ungdomsverksamheten ifall de skulle gå till VBOL. Detta sagt av företrädare för en klubb som inte haft någon egen utåtriktad ungdomsverksamhet så länge någon minns.

När VBOL bildades var det för att skapa förutsättningar till bra kavleresultat efter att moderklubbarnas tid som elitklubbar var över och under några år lyckades man riktigt bra. Under senare år har alliansen dock inte haft några egna lag i tiomila och ifjol när tävlingen gick i Skåne hade vi inte anmält något lag alls. Vem ansvarar för att få ihop lag till exempelvis tiomila? Det är definitivt inte något som moderklubbarna känner något direkt ansvar för men varken VBOL-styrelsen eller ungdomskommittén brukar ha någon plan. Inför 2020 har vi glädjande nog en satsning med träningar under vintern men då är det inte tack vare någon plan eller formella beslut utan enskilda medlemmar som dragit igång arbetet.

Ludvika OK var den första klubb som vann ungdomens tiomila 1981 men under många år hade VBOL inga lag i tävlingen. Jag tog upp frågan flera år men utan någon större respons. Under 2018 tog jag återigenom upp frågan genom att vi hade ett antal äldre ungdomar, och några juniorer. Då fick jag höra att grannklubben var tveksam till att vi skulle försöka få ihop ett lag genom att de hade dålig ekonomi. Jag tycker att anmälningsavgifterna för ungdomsorientering generellt är rimliga och kände att det skulle vara illa att avstå från att åka bara därför så det slutade med att jag själv betalade anmälningsavgiften (med tältplats och fältlunch) och åkte med ett lag i D18 tillsammans med en annan förälder.

Under 2019 blev det alltså inte av någon resa till riktiga tiomila och jag själv avslutade mina uppdrag inom orienteringen. Jag fick dock höra att en tränare i grannklubben (som alltså inte alls varit inblandad i resan 2018) sagt att det skulle bli en resa till ungdomens  tiomila liksom året innan. Ingen verkade dock ha tagit tag i det och vid midsommar frågade jag hur det skulle bli och fick svaret att ungdomskommittén pratat om att fråga vilka ungdomar som var intresserade men att ingen gjort något. Genom att mina äldsta barn gärna skulle vilja åka på tävlingen tog jag på mig att försöka få ihop lag även 2019. Det är en hel del jobb med att få ihop ett stafettlag till en tävling under sommaren men till slut fick vi ihop 12 ungdomar som ville åka så att vi kunde anmäla ett lag i HD18. Jag var väl medveten om att ett lag med främst tjejer skulle ha svårt att hävda sig i HD18 men året innan hade tjejerna som sprang D18 sagt att de hellre skulle ha varit med och sprungit hela kaveln. Genom att springa HD18 fick alla som anmält intresse och även de yngre killarna följa med. Något som gjorde mig upprörd, och som jag fortfarande blir förbannad över när jag tänker på det, var när tränaren från grannklubben, som från början sagt att det skulle bli en resa, frågar min dotter varför de inte anmält ett lag i D18 istället (där de haft betydligt bättre möjligheter att få en bra placering). Så blir det när man inte har en gemensam målsättning med vad man vill med ungdomsverksamheten. Om någon av ungdomarna som var med 2018 eller 2019 läser detta så vill jag vara tydlig med att jag tyckte att det var mycket roliga resor, och tävlingar, även om jag inte är nöjd med förberedelsearbetet.

En naturlig konsekvens av att det i huvudsak är de olika moderklubbarna som finansierar tävlingsdeltagandet, och olika klubbar har olika ekonomiska förutsättningar, är att kostnader för att åka på tävlingar och läger kan vara olika beroende på vilken moderklubb man är med i. Detta upplevs givetvis orättvist om man känner att man är med i samma klubb; VBOL.

Det jag la mest tid på inom orienteringen under 2019 var veckans bana. Jag hade hört om andra klubbar som la sådana banor och såg många fördelar med detta. Genom att ha en lagom ambitionsnivå borde det inte kräva så mycket tid att lägga en bana eller att hänga ut/ta in kontroller. När man ändå lägger en bana så kan den merutnyttjas av andra än de som kommer på ungdomsträningarna om man låter kontrollerna hänga ut en vecka. Min förhoppning var också att fler än de som brukar göra övningar till ungdomsträningar skulle klara av att lägga en sådan bana. Jag förde fram förslaget medans jag satt i Ludvika OK styrelse och fick med styrelsen på det. Sedan var det i slutändan främst jag som la banorna. (En ungdom som gått Ungoteket ville prova att lägga en veckans bana vilket jag givetvis uppskattade.) Jag presenterade upplägget för de som satt i ungdomskommittén 2019 och jag fick uppfattningen att flera såg poänger. Det var dock endast någon vecka när jag själv fick hoppa in och ansvara för en träning som banorna användes på ungdomsträningarna. Jag har inte hört något om varför det blev så men min bedömning är att det beror på att det saknades samordning.

När jag läser igenom vad jag själv skrivit inser jag att det kan verka som att jag har en väldigt negativ bild av klubben. Efter att jag själv tappat motivationen för att arbeta som ledare har jag försökt att inte sprida negativ stämning. VBOL har en mycket bra ungdomsverksamhet som vi ska vara stolta över. I detta läge vill jag dock göra vad jag kan för att alla berörda ska få förutsättningar att få en korrekt helhetsbild för att kunna fatta rätt beslut. Även om jag inte pratat om det så mycket tidigare är det här sådant som bidragit till att jag tappat motivationen att fortsätta som ledare. Om någon tar illa upp kan jag be om ursäkt, men jag har reagerat på att höra att klubbkamrater tycker att nuvarande organisation fungerar bra. Jag hoppas att det har framgått att jag inte tycker detta. Det är upp till dig som läser att ta ställning till om du håller med mig eller inte. Om du som jag ser att det finns problem med dagens organisation hoppas jag att du gör något för att komma tillrätta med dem.

måndag 21 oktober 2019

Vilka orienteringsdistrikt har aktiva juniorer?

Med anledning av SOFT förslag på förändringar för att behålla fler barn och unga (upp till 25 år) har även läget i juniorklasserna diskuterats på orienterare.nu . Jag har ganska bra koll på juniorklasserna i Dalarna och kanske ett par till distrikt men inte någon välgrundad uppfattning i övrigt. Jag tycker att det är intressant att kunna utgå ifrån fakta när man diskuterar och därför har jag försökt ta fram ett mått för att kunna jämföra olika distrikt.

Alla distrikt har under 2019 genomfört fyra individuella DM-tävlingar (spring, medel, lång och natt) (några distrikt även ultralång) med potentiellt fyra klasser på varje DM (D18, H18, D20 och H20). Totalt har det alltså i varje distrikt tävlats i 16 junior-DM-klasser och jag har räknat i hur många av dessa som haft minst tre godkända deltagare (gränsen för att poäng i Sverigelistan ska räknas för klassen). Vi får då ett mått mellan 0 och 16 för distrikten och så här ser det ut för 2019:

Stockholm                 16
Småland                     15
Göteborg                    14
Dalarna                      12
Södermanland           12
Uppland                     12
Västergötland            11
Skåne                          8
Halland                       7
Värmland                    7
Västmanland               7
Östergötland                7
Gästrikland                  6
Blekinge                      5
Örebro                         4
Bohuslän-Dals             3
Medelpad                     3
Norrbotten                   3
Västerbotten                3
Gotland                        2
Ångermanland             2
Jämtland-Härjedalen    1
Hälsingland                  0

Det är bara Stockholm som haft tillräckligt många deltagare i alla klasser medan ett antal distrikt haft tre deltagare/klass i få tävlingar. Jag tror att det här är ett ganska bra mått på hur många juniorer som är aktiva i distrikten och om det blir för få tror jag att det inte är så roligt att åka på tävlingar.

Ser man till genomsnittet per distans ser det ut så här (0-4):
Medel 2 klasser/distrikt
Lång 1,87 klasser/distrikt
Sprint 1,74 klasser/distrikt
Natt 1,35 klasser/distrikt

Genomsnitt per klass (0-4):
H18 2,52 distanser/distrikt
D18 2,22 distanser/distrikt
D20 1,13 distanser/distrikt
H20 1,09 distanser/distrikt

Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Själv ser jag åtminstone att det behövs åtgärder som riktar sig mot äldre ungdomar/juniorer vilket saknas i SOFT förslag.

tisdag 24 september 2019

VBOL som orienteringsklubb, uppdatering 2019

I tidigare inlägg presenterade jag mitt förslag från 2015 om att slå ihop de klubbar som idag ingår i tävlingsalliansen VBOL till en orienteringsklubb. Det som då hände efter att jag lagt förslaget var att min klubb (Ludvika OK) ställde sig positiv till att gå vidare med förslaget medan övriga klubbar inte var intresserade av några sådana diskussioner. Nu har alltså frågan väckts igen, denna gång av medlemmar i en annan klubb. När jag har tänkt igenom frågan igen så kommer jag till samma slutsats: det skulle ha varit rätt att inleda den här processen 2015.

Min upplevelse är fortfarande att nuvarande organisation både innebär dubbelarbete och att många frågor faller mellan stolarna. Den gemensamma ungdomskommittén ansvarar för det mesta av verksamheten men har inte tillgång till någon budget. Moderklubbarna har varsin budget men egentligen ingen orienteringsverksamhet. Tävlingsalliansens styrelse slutligen har varken någon större budget eller något direkt ansvar för tränings- och tävlingsverksamheten. Även till synes enkla frågor som inköp av en uppsättning nya datorer kan ta ett år att bereda.

En orienteringsklubbs viktigaste tillgångar är ideell tid och, kanske framförallt, engagemang. Jag tror att det är i själva orienteringen - träningar och inte minst tävlingar - som engagemanget för en klubb skapas. När man då tävlar för en klubb (VBOL) och identifierar sig med den klubben är det inte alls säkert att man känner samma engagemang för att arbeta för sin moderklubb. Som ny medlem är det inte lätt att förstå hur det hänger ihop eller varför man ska vara med och hjälpa till med moderklubbens aktiviteter.

I tidigare inlägg har jag skrivit om orienteringsrörelsens framtid och jag är tyvärr övertygad om att ett stort antal av nuvarande klubbar inte kommer att finnas kvar om ett antal år. För mig har det viktigaste varit att vi ska ha en fungerande klubb i Västerbergslagen, inte vilka klubbar som vunnit 10mila på 60- eller 70-talet. När jag kom med det ursprungliga förslaget 2015 var Ludvika OK i en svacka och jag var tveksam till hur länge vi skulle kunna fortsätta som klubb.  En av orienteringsrörelsens styrkor är att det finns många orienterare som fortsätter som ledare långt efter att deras egna barn vuxit upp och det gör att en klubb kan överleva tillfälliga svackor. Om man istället är beroende av föräldrar kan det gå fort utför med en klubb. Efter att förslaget om att slå ihop klubbarna inte gick igenom har jag arbetat rätt hårt för att Ludvika OK ska finnas kvar som en fungerande klubb. Både med föreningsadministration, orienteringsverksamhet och annat. Idag har Ludvika OK kommit ur svackan och har en mycket mer stabil organisation.


Även om jag tror att det var rätt att väcka frågan om sammanslagning för drygt fyra år sedan är jag inte övertygad om att det är rätt väg att gå 2020. Under 2015-2016 arbetade vi tillsammans inom en rad olika funktioner inför O-Ringen vilket stärkte gemenskapen inom VBOL (liksom med övriga funktionärsklubbar inom distriktet). Om vi hade påbörjat en sammanslagningsprocess redan 2015 skulle vi ha haft gott om tid och ändå varit färdiga idag. Om vi börjar idag, och utan att först vara överens i centrala frågor, är jag rädd för att vi kommer att få lägga mycket tid och engagemang på detta under flera år; tid och engagemang som vi istället kunde ha lagt på orienteringsverksamheten. Jag kommer ihåg hur diskussionerna gick 2015 och jag tror att det fortfarande finns medlemmar i moderklubbarna som är negativa till en sammanslagning. Det finns också frågor om exempelvis klubbstugor som måste hanteras vid ett samgående och som inte är helt enkla. Om det skulle bli så att höstens diskussioner, vilket jag själv alltså tror, leder till att ett antal medlemmar i moderklubbar är för en sammanslagning medan andra är negativa så tycker jag inte att det är värt att riskera konflikter kring detta som i sådana fall riskerar att dränera klubben på engagemang. I sådana fall tycker jag att Ludvika OK istället ska lämna tävlingsalliansen Västerbergslagens OL.

Givetvis är det en stor fördel att vi idag har gemensamma träningar med en större grupp barn och ungdomar än om vi hade träningar var för sig. Det är mycket mer stimulerande att förbereda en träning om det kommer 60+ deltagare än 10. Det blir också lättare för barnen att hitta kompisar i en större grupp. (Det ursprungliga argumentet att det blir lättare att få ihop stafettlag tycker jag inte väger särskilt tungt genom att VBOL inte haft egna lag på exempelvis 10mila varken i dam- eller herrklass under de senaste åren.) Trots att det finns stora fördelar med nuvarande organisation så tror jag att nackdelarna är något som man inte kan komma ifrån och att de kommer att begränsa moderklubbarna så länge vi har uppdelning mellan moderklubb och tävlingsallians.


Personligen skulle jag vilja vara med i endast en klubb och kunna känna att vi i den klubben har en gemensam målsättning med vad vi vill med klubben och sedan arbeta för att uppnå detta. Den klubben skulle kunna vara VBOL. Om det inte blir grönt ljus från alla moderklubbar i VBOL hoppas jag att den klubben är LOK.

måndag 23 september 2019

Sverigelistan (2)

Efter det första inlägget om Sverigelistan fick jag förslaget att illustrera skillnaden mellan att springa på tävlingar med 3 respektive 30 deltagare. Jag har försökt göra detta genom att anta att en löpare börjar med 300 poäng och springer ett (stort) antal tävlingar med endera 3 eller 30 löpare i klassen. Alla löpare antas vara lika bra på att orientera med 100 minuter (långdistans i H21) som bästa möjliga tid och där nedanstående kurva visar täthetsfunktionen för tiden i mål:

Täthetsfunktion för löparnas tider
Genom att Sverigelistan bygger på 75 minuteras segrartid för herrar har de simulerade löparna alla 25 poäng på Sverigelistan.
Förändring av poäng på Sverigelistan med 3+1 löpare i klassen.
Med tre löpare i klassen, utöver den nye, kommer det alltid vara några i toppen på varje lopp som bommat och det gör att de som inte gjort det kommer att förbättra sin poäng. Den nye löparen får omkring 25 poäng efter sex lopp men sedan fortsätter utvecklingen så att poängen för alla fyra löpare går mot 0.
Förändring av poäng på Sverigelistan med 30+1 löpare i klassen.
När det istället är 30 löpare i klassen kommer det alltid vara minst tre som gjort tiden som grovt räknat motsvarar deras toppnivå och då kommer alla att få en rättvisande poäng för sin tid och poängen på Sverigelistan för den nye löparen kommer att gå emot dennes toppnivå, det vill säga 25.